Till Uffe, långt borta i Canada och Janne, som pendlar mellan Oslo och Strömstad.
Att växa upp i en öppen älvdal i Norrbotten – präglar ens liv mer än man tror. Man inser det när man är gammal och har facit. Den stora himlen, det vida synfältet. Inga begränsande skogsmurar , öppet,  fritt som på havet – innan jag visste att det fanns….

Om ni skulle gå upp på Skolberget i Alvik i dag skulle ni bara se ett igenvuxet landskap – men för mej finns det kvar. Tillsammans med mormor och morbror  Bertil som var i fars ställe (tyckte jag). Dessa två var min barndoms fasta punkter – min trygghet

På 1400-talet gick havet långt in i landet – mina förfäder hade havsutsikt.  nu fanns kvar en å som vi och hästen Sessan kunde bada i. Men simma kunde jag inte – långt upp i vuxen ålder…

Praktiskt att frakta timmer från skogen ner till byn sommartid